Sändagens evangelietext: Joh 6:48-59
Du är så god så jag vill äta upp dig! Har du någon gång borrat in ditt huvud i nacken på ett barn du älskar och sagt de där orden? Kan vår kärlek till Jesus liknas vid den känslan? Att vi vill få finnas så nära det bara går. Och att Gud vill få finnas så nära oss, den människa hon älskar, vara så nära att han får vara en del av sin skapelse.
Är det något av det som ryms i orden om Jesus som brödet, som köttet, vi får äta för att ta del av honom? För inte tänker vi att det är kött och blod vi tar emot när vi sträcker fram händerna framme vid altaret för att ta emot en bit bröd, doppa det i vinet och sen äta upp det?
Det är ett mysterium, inte en teori. Nattvarden, eller kanske tron, handlar inte om bröd, utan tron är det bröd som ger oss liv. Hur vi, med vår kropp, med våra händer, med smaken av bröd och vin i munnen får förnimma tron, hur den blir en del av vår egen kropp. Inte främst ord, förklaringar eller teori. Brödet som är tron. Göran Sonnevi skriver: ”I varje bit bröd jag tar i munnen, finns alla människor, hela jorden, hela himlen och alla stjärnorna”.
Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp, så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd. De orden uttalas varje gång vi firar måltid tillsammans. För att påminna oss om hur vi hör ihop, hur vi är en enda mänsklighet. Och när vi delar så räcker det åt alla.
Lite tidigare hos Johannes, i samma kapitel som söndagens evangelietext är hämtad från, kap 6, berättas om brödundret. Om hur Jesus, med hjälp av en pojke som kommer med fem bröd och två fiskar, mättar över 5000 människor. Kanske är inte antalet så viktigt egentligen, jag tänker att det snarare vill berätta om att vi har en Gud som sörjer för oss, som vill ge oss bröd. Det berättar än mer, tycker jag, att vi har en Gud som är generös, som slösar med sin kärlek och omsorg över oss människor. Det står ingenstans att Jesus först frågar dem om huruvida de kan budorden, om de ber tillräckligt ofta, om de följer fastan eller hur de väljer att leva sina liv. Gud är generös, låter sin sol gå upp över ond såväl som god.
Så är också nattvardsbordet öppet, här frågar vi inte efter rätt tro, här böjer vi knä tillsammans, här får vi lägga våra åsikter och olikheter åt sidan. Och vända oss mot Gud, öppna våra händer och ta emot, oavsett vad vi bär på, hur livet ser ut. Här prövas inte vår värdighet, här möts vi, sida vi sida och delar det djupaste mysteriet, den största gåvan, Kristus själv.
/ Louise Sjölund, Stiftsgårdspräst louise.sjolund@ahstiftsgard.se